Svart/Vit
Bli stark. Bli egen. Lev. Ha roligt.
Börja säga nej.
Sluta säga nej.
Klä dig snyggt. Var snygg. Bli smal...Are.
Träffa nya. Gör slut med gamla.
Skratta. Gråt. Lev. Bli lycklig. Skratta mer. Skratta själv. Skratta med andra.
Flytta. Flytta ihop. Flytta bort. Fly.
Älska dig själv. Älska ditt hjärta. Älska mer. Älska någon annan.
Var glad. Gladare än nu. Känn. Våga. Kasta. Chansa. Lev. Älska någon. Älska med någon.
Ligg mer. Ligg säkert. Var sexig. (Är sexig).
Bli ödmjuk. Bli tuff. Känn sympati. Var ego. Bete dig väl. Gör något galet. Var schysst mot dig själv.
Var schysst mot andra.
Säg nej. Säg ja.
Lev. Älska mer. Älska med någon mer. Bli arg. Bli glad. Lev.
Lär dig mer. Läs mer. Hör mer. Se mer.
Ät bättre. Träna mer. Träna mindre. Spring mer. Fly inte. Stanna ibland.
Andas långsamt. Andas.
Gör mer. Bara gör mer. Var spontan. Var planerad.
Köp en kalender. Släng den.
Lyssna mer. Reflektera mer. Kontemplera mer. Onanera mer.
Kom mer. Känn mer. Var mer. Bryt med fler.
Drick mer vin. Drick mindre vin. Drick.
Rök mer. Rök mindre. Sluta röka!
Bli lycklig. Bli hel. Bli vanlig. Bli nöjd. Bli svart. Bli vit. Bli inte grå.
Bli social. Bli sluten. Bli introvert i det extroverta. Ge dig en chans. Ge dig en till. Ge dig fler.
Skolka mindre. Bli en större människa. Bli fin. Bli bra. Bli god.
Ansträng dig mer. Tänk mindre. Tänk mer.
Älska inte någon som inte förtjänar det. Bli inte kär. Bli inte mer kär. Bli kär i någon annan.
Inte i honom. Bli inte kär i Honom.
Få ditt hjärta krossat. Få det helt. Laga dig själv.
Du kommer att gå sönder igen.
Tillåt dig att vara trasig. Låt dig vara ledsen.
Låt någon annan tycka om dig.
Döm inte hunden efter håren.
Skaffa glasögon.
Skaffa ett liv.
Bli bästis med någon igen. Vem?
Bli med i ett gäng igen. Vilket?
Skaffa nya vänner. Nätverka.
Sluta känn dig ensam. Gilla ensamheten.
Lär dig laga mat.
Tacka inte nej. Tänk innan du tackar ja.
Bli mer du. Bli mindre någon annan.
Säg vad du tycker. Var stark. Bli mer tolerant. Bli mer egen.
Flytta härifrån.
Följ med på allt.
Var världens bästa groom. Låt ingen ta din plats.
Våga vara ego.
Våga vara rädd. Våga få din näsa svedd.
Var mer med din syster. Tänk aldrig mer på David. Umågs mer med Björn.
Ligg mer med Honom. Ligg mindre med andra.
Bli mer kvick-tänkt. Ge andra en chans. Ge dem en till. Ge dem fler.
Ta hand om dina vänner. Lämna ingen utanför. Ställ alltid upp.
Ta förgivet att dina vänner ställer upp för dig. Dumpa de som gör dig illa. Ingen gör mig illa!
Sluta bråka med din mamma.
Sjung mer. Lär dig leva själv. Köp ingen ny bil.
Ge dig själv presenter. Skäm bort dig själv.
Sluta aldrig le. Låt aldrig ljuset slockna.
Känn dig aldrig mer värdelös.
Sluta älta. Släpp känslor. Känslor klingar av. Läs mer böcker.
Bli mindre falsk. Häng mer med Julia Halldner.
Häng mer.
Var aldrig mer feg. Var aldrig mer dum.
Bli inte gravid.
Få inte cancer.
Älska dina föräldrar. Gå på fler gym-pass.
Uppskatta allt.
Gör klart kursen. Bli godkänd. Komplettera.
Sluta vara feg.
Älska dig själv. Älska ditt hjärta. Älska mer. Älska någon annan.
Börja säga nej.
Sluta säga nej.
Klä dig snyggt. Var snygg. Bli smal...Are.
Träffa nya. Gör slut med gamla.
Skratta. Gråt. Lev. Bli lycklig. Skratta mer. Skratta själv. Skratta med andra.
Flytta. Flytta ihop. Flytta bort. Fly.
Älska dig själv. Älska ditt hjärta. Älska mer. Älska någon annan.
Var glad. Gladare än nu. Känn. Våga. Kasta. Chansa. Lev. Älska någon. Älska med någon.
Ligg mer. Ligg säkert. Var sexig. (Är sexig).
Bli ödmjuk. Bli tuff. Känn sympati. Var ego. Bete dig väl. Gör något galet. Var schysst mot dig själv.
Var schysst mot andra.
Säg nej. Säg ja.
Lev. Älska mer. Älska med någon mer. Bli arg. Bli glad. Lev.
Lär dig mer. Läs mer. Hör mer. Se mer.
Ät bättre. Träna mer. Träna mindre. Spring mer. Fly inte. Stanna ibland.
Andas långsamt. Andas.
Gör mer. Bara gör mer. Var spontan. Var planerad.
Köp en kalender. Släng den.
Lyssna mer. Reflektera mer. Kontemplera mer. Onanera mer.
Kom mer. Känn mer. Var mer. Bryt med fler.
Drick mer vin. Drick mindre vin. Drick.
Rök mer. Rök mindre. Sluta röka!
Bli lycklig. Bli hel. Bli vanlig. Bli nöjd. Bli svart. Bli vit. Bli inte grå.
Bli social. Bli sluten. Bli introvert i det extroverta. Ge dig en chans. Ge dig en till. Ge dig fler.
Skolka mindre. Bli en större människa. Bli fin. Bli bra. Bli god.
Ansträng dig mer. Tänk mindre. Tänk mer.
Älska inte någon som inte förtjänar det. Bli inte kär. Bli inte mer kär. Bli kär i någon annan.
Inte i honom. Bli inte kär i Honom.
Få ditt hjärta krossat. Få det helt. Laga dig själv.
Du kommer att gå sönder igen.
Tillåt dig att vara trasig. Låt dig vara ledsen.
Låt någon annan tycka om dig.
Döm inte hunden efter håren.
Skaffa glasögon.
Skaffa ett liv.
Bli bästis med någon igen. Vem?
Bli med i ett gäng igen. Vilket?
Skaffa nya vänner. Nätverka.
Sluta känn dig ensam. Gilla ensamheten.
Lär dig laga mat.
Tacka inte nej. Tänk innan du tackar ja.
Bli mer du. Bli mindre någon annan.
Säg vad du tycker. Var stark. Bli mer tolerant. Bli mer egen.
Flytta härifrån.
Följ med på allt.
Var världens bästa groom. Låt ingen ta din plats.
Våga vara ego.
Våga vara rädd. Våga få din näsa svedd.
Var mer med din syster. Tänk aldrig mer på David. Umågs mer med Björn.
Ligg mer med Honom. Ligg mindre med andra.
Bli mer kvick-tänkt. Ge andra en chans. Ge dem en till. Ge dem fler.
Ta hand om dina vänner. Lämna ingen utanför. Ställ alltid upp.
Ta förgivet att dina vänner ställer upp för dig. Dumpa de som gör dig illa. Ingen gör mig illa!
Sluta bråka med din mamma.
Sjung mer. Lär dig leva själv. Köp ingen ny bil.
Ge dig själv presenter. Skäm bort dig själv.
Sluta aldrig le. Låt aldrig ljuset slockna.
Känn dig aldrig mer värdelös.
Sluta älta. Släpp känslor. Känslor klingar av. Läs mer böcker.
Bli mindre falsk. Häng mer med Julia Halldner.
Häng mer.
Var aldrig mer feg. Var aldrig mer dum.
Bli inte gravid.
Få inte cancer.
Älska dina föräldrar. Gå på fler gym-pass.
Uppskatta allt.
Gör klart kursen. Bli godkänd. Komplettera.
Sluta vara feg.
Älska dig själv. Älska ditt hjärta. Älska mer. Älska någon annan.
Someone is taking your heart just to leave it alone.
När vet man att man skall stänga dörren för sista gången?
När har man lärt sig?
Träffade Linnéa idag. Vi åt thaimat i hennes soffa, snörvlade i kapp och lekte med hennes hund.
Hon talade om för mig att det är helt okej att göra saker som man egentligen borde skämmas lite över.
Hon sa att det är okej att jag känt mig som en slags toffel.
Det är okej Linnea, sa hon, att du vill vara med någon som du gillar.
Det är okej att springa som en hare så fort han ringer till dig.
Det är svårt för mig att skriva nu. Det är bra. När jag har svårt att skriva så mår jag bra, när jag har svårt att skriva har jag ingenting att skriva om.
Jag önskar mig tillbaka till den tid då jag kunde skriva ett blogginlägg om att åka spårvagn, och få det till det mest intressanta som hänt.
Jag saknar de ord jag hade, som kunde boxa vem som helst i solar plexus. Kommer de att komma tillbaka, eller har jag vuxit i från mina bästa lekkamrater?
De kommer väl tillbaka?
Man hittar väl tillbaka till varandra, alltid? Gör man inte?
Jag fick precis ett jobberbjudande. Det får låtas bero. Tänk om jag inte kommer in på skolan?
Jag vill ha nya vänner, liksom.
Jag vill träffa nya förmågor, dejta nya killar. Jag vill bli omtyckt på riktigt, inte bara på låtsas.
Inte bara som det är nu.
Sitter och fryser, i vanlig ordning. Tänker på vad han gör, tänker att han ligger i sin soffa i sina svindyra mjukisbyxor och vilar läpparna mot fjärrkontrollen.
Tänker att jag borde göra det samma. I hans soffa. I hans mjukisbyxor.
Tröttnar snart på vindsrummet. Tröttnar snart på väggarna, på färgerna, på den skräck jag känner,
för att jag inte riktigt kan andas här uppe.
Önskar mig 2012 två saker.
Att börja säga Nej
Att sluta säga Nej.
Jag måste ta bättre hand om mig själv, men jag måste också börja våga. Våga ta chanser, risker, göra galna grejer som jag annars aldrig hade gjort.
Våga kasta mitt hjärta och sedan hoppa efter.
2012 kommer bli det bästa året i mitt liv. Vad som än händer från och med nyårsafton. Vad som än händer, hur det än blir, hur bränd jag blir, eller hur lyckat mitt liv blir, det spelar ingen roll.
Jag älskar redan 2012.
Då ger jag mig själv utrymme för en nystart. Alla säger att det är skitsamma, det är bara siffror men samma dagar, månader och år. Samma tid som går, samma cirkel.
När har man lärt sig?
Träffade Linnéa idag. Vi åt thaimat i hennes soffa, snörvlade i kapp och lekte med hennes hund.
Hon talade om för mig att det är helt okej att göra saker som man egentligen borde skämmas lite över.
Hon sa att det är okej att jag känt mig som en slags toffel.
Det är okej Linnea, sa hon, att du vill vara med någon som du gillar.
Det är okej att springa som en hare så fort han ringer till dig.
Det är svårt för mig att skriva nu. Det är bra. När jag har svårt att skriva så mår jag bra, när jag har svårt att skriva har jag ingenting att skriva om.
Jag önskar mig tillbaka till den tid då jag kunde skriva ett blogginlägg om att åka spårvagn, och få det till det mest intressanta som hänt.
Jag saknar de ord jag hade, som kunde boxa vem som helst i solar plexus. Kommer de att komma tillbaka, eller har jag vuxit i från mina bästa lekkamrater?
De kommer väl tillbaka?
Man hittar väl tillbaka till varandra, alltid? Gör man inte?
Jag fick precis ett jobberbjudande. Det får låtas bero. Tänk om jag inte kommer in på skolan?
Jag vill ha nya vänner, liksom.
Jag vill träffa nya förmågor, dejta nya killar. Jag vill bli omtyckt på riktigt, inte bara på låtsas.
Inte bara som det är nu.
Sitter och fryser, i vanlig ordning. Tänker på vad han gör, tänker att han ligger i sin soffa i sina svindyra mjukisbyxor och vilar läpparna mot fjärrkontrollen.
Tänker att jag borde göra det samma. I hans soffa. I hans mjukisbyxor.
Tröttnar snart på vindsrummet. Tröttnar snart på väggarna, på färgerna, på den skräck jag känner,
för att jag inte riktigt kan andas här uppe.
Önskar mig 2012 två saker.
Att börja säga Nej
Att sluta säga Nej.
Jag måste ta bättre hand om mig själv, men jag måste också börja våga. Våga ta chanser, risker, göra galna grejer som jag annars aldrig hade gjort.
Våga kasta mitt hjärta och sedan hoppa efter.
2012 kommer bli det bästa året i mitt liv. Vad som än händer från och med nyårsafton. Vad som än händer, hur det än blir, hur bränd jag blir, eller hur lyckat mitt liv blir, det spelar ingen roll.
Jag älskar redan 2012.
Då ger jag mig själv utrymme för en nystart. Alla säger att det är skitsamma, det är bara siffror men samma dagar, månader och år. Samma tid som går, samma cirkel.
Om hästar som tynar bort.
Jag får känslan av att vilja. Den har inte infunnit sig på lång, lång tid.
Plötsligt kliar mina fingrar efter att få sammanfatta mina snåriga tankar med hjälp av ord.
Nu tänker jag som jag tänker förr, jag tänker i snygga meningar, i vackra metaforer och tänker att jag skall komma ihåg det jag tänkte, och skriva ner det.
Jag har hittat mig själv igen, på något underligt sätt. Jag har funnit en del av mig själv som jag varit utan, som jag saknat. Såhär i efterhand har den fattats mig. Fattats mig på riktigt.
I natt när jag vaknade av vinden som brottades och slet med taket, kände jag mig otrygg under takbjälkarna och kröp ihop i fosterställning. En liten kropp i en säng som kändes så stor. Jag tänkte på mitt liv som ovetandes. Jag tänkte på att jag borde uppskatta min ovisshet. Att jag borde lära mig att saker och ting löser sig, och att inte bara säga det. Det har blivit mitt slagord, mitt mantra. Att allting löser sig, har jag intalat mig själv så många gånger att jag nu är helt övertygad om att det är en faktisk sanning. Med all rätt.
Vinden river fortfarande och skapar oreda bland fågelbon och takpannor. I min säng sitter jag, som nu känns lagom igen, och lyssnar på Kent. Vi pratade om Kent häromdagen, vi pratade om favoritlåtar och jag kunde inte ge ett bra svar på vilken som var min. Jag var tvungen att tänka. Jag måste få tänka för att kunna se det klart, jag måste få tid.
Ha tid med att ge mig tid.
Jag svarade två dagar senare, jag gav ett svar som jag kan stå för tills jag dör.
På min vind, där vinden blåser rakt igenom mig, har jag skapat mig en liten oas. Med pepparkaksdoftande ljus och en adventsljusstake från ICA sitter jag och vet inte om jag kan tillåta mig själv att njuta av tillvaron eller inte.
Gilla det enkla, gilla att jag accepterat att jag är här nu. Precis här i livet.
Minnen från just det här rummet suddas ut mer och mer. Det är liksom en ny epok nu. Det är inte samma sak, även fast väggarna är de samma. Även fast lukten sitter kvar.
Lukten från mina tonårsår. Lukten av rädsla och otrygghet, lukten av tonårstankar och billiga cigg.
Jag har en orkidé. Den gavs till mig i samband med min student för massor utav årsedan.
Envist har jag behållt den i min ägo, envist har jag ställt den döda klumpen av rötter i något av de fönster jag som haft lyckan att blicka ut från.
Den blommade ibland, väldigt sällan. När orkidén blommade blev jag och David glada, vi tog ett mms och skickade till varandra. Rusiga av att vi lyckats ger vår orkidé kärlek nog att orka, om bara för en kort stund.
Min orkidé har blommat i fyra månader nu. Helt kärleks, och villkorslöst har den stått praktfullt och rakt. Ibland undrar jag om någon har bytt ut den mot en i plast. Blommorna är fulländade, perfektion, och har varit så i alla dessa veckor.
Jag låter min orkidé tala. Vi har klivit in i glömska nu.
Det är mycket som faller nu förtiden. Inte bara bristen på snö. Vi har fallit. Vi är inte som förr. Jag trodde någonstans att du alltid skulle finnas kvar, även fast jag gick ett steg fram och du har stannat.
Jag behöver dig till att förstå mig, och det gör obeskrivligt ont att veta att du inte kan ge mig vad jag vill ha.
Det kanske är en illusion jag har, att om det hade varit ombytta roller så hade jag gladeligen lyssnat på dig och dina problem.
Jag hade hållt dig i handen när jag hör att det stockar sig i halsen på dig, när jag ser att dina ögon sakta slocknar.
Jag hade ringt dig, ofta. Jag hade gärna lyssnat på ditt dravel om den nya svåra mannen som du träffat, som du insett att du är kär i, jag hade lyssnat på alla svängar. Jag hade följt med dig i din känslomässiga berg och dalbana.
Varför tar du inte hand om mig, så som jag hade tagit hand om dig?
Plötsligt kliar mina fingrar efter att få sammanfatta mina snåriga tankar med hjälp av ord.
Nu tänker jag som jag tänker förr, jag tänker i snygga meningar, i vackra metaforer och tänker att jag skall komma ihåg det jag tänkte, och skriva ner det.
Jag har hittat mig själv igen, på något underligt sätt. Jag har funnit en del av mig själv som jag varit utan, som jag saknat. Såhär i efterhand har den fattats mig. Fattats mig på riktigt.
I natt när jag vaknade av vinden som brottades och slet med taket, kände jag mig otrygg under takbjälkarna och kröp ihop i fosterställning. En liten kropp i en säng som kändes så stor. Jag tänkte på mitt liv som ovetandes. Jag tänkte på att jag borde uppskatta min ovisshet. Att jag borde lära mig att saker och ting löser sig, och att inte bara säga det. Det har blivit mitt slagord, mitt mantra. Att allting löser sig, har jag intalat mig själv så många gånger att jag nu är helt övertygad om att det är en faktisk sanning. Med all rätt.
Vinden river fortfarande och skapar oreda bland fågelbon och takpannor. I min säng sitter jag, som nu känns lagom igen, och lyssnar på Kent. Vi pratade om Kent häromdagen, vi pratade om favoritlåtar och jag kunde inte ge ett bra svar på vilken som var min. Jag var tvungen att tänka. Jag måste få tänka för att kunna se det klart, jag måste få tid.
Ha tid med att ge mig tid.
Jag svarade två dagar senare, jag gav ett svar som jag kan stå för tills jag dör.
På min vind, där vinden blåser rakt igenom mig, har jag skapat mig en liten oas. Med pepparkaksdoftande ljus och en adventsljusstake från ICA sitter jag och vet inte om jag kan tillåta mig själv att njuta av tillvaron eller inte.
Gilla det enkla, gilla att jag accepterat att jag är här nu. Precis här i livet.
Minnen från just det här rummet suddas ut mer och mer. Det är liksom en ny epok nu. Det är inte samma sak, även fast väggarna är de samma. Även fast lukten sitter kvar.
Lukten från mina tonårsår. Lukten av rädsla och otrygghet, lukten av tonårstankar och billiga cigg.
Jag har en orkidé. Den gavs till mig i samband med min student för massor utav årsedan.
Envist har jag behållt den i min ägo, envist har jag ställt den döda klumpen av rötter i något av de fönster jag som haft lyckan att blicka ut från.
Den blommade ibland, väldigt sällan. När orkidén blommade blev jag och David glada, vi tog ett mms och skickade till varandra. Rusiga av att vi lyckats ger vår orkidé kärlek nog att orka, om bara för en kort stund.
Min orkidé har blommat i fyra månader nu. Helt kärleks, och villkorslöst har den stått praktfullt och rakt. Ibland undrar jag om någon har bytt ut den mot en i plast. Blommorna är fulländade, perfektion, och har varit så i alla dessa veckor.
Jag låter min orkidé tala. Vi har klivit in i glömska nu.
Det är mycket som faller nu förtiden. Inte bara bristen på snö. Vi har fallit. Vi är inte som förr. Jag trodde någonstans att du alltid skulle finnas kvar, även fast jag gick ett steg fram och du har stannat.
Jag behöver dig till att förstå mig, och det gör obeskrivligt ont att veta att du inte kan ge mig vad jag vill ha.
Det kanske är en illusion jag har, att om det hade varit ombytta roller så hade jag gladeligen lyssnat på dig och dina problem.
Jag hade hållt dig i handen när jag hör att det stockar sig i halsen på dig, när jag ser att dina ögon sakta slocknar.
Jag hade ringt dig, ofta. Jag hade gärna lyssnat på ditt dravel om den nya svåra mannen som du träffat, som du insett att du är kär i, jag hade lyssnat på alla svängar. Jag hade följt med dig i din känslomässiga berg och dalbana.
Varför tar du inte hand om mig, så som jag hade tagit hand om dig?
Jag somnade den natten i tron på att allt var en del i en kärlekshistoria.
Minns ni det här?
Minns jag det här?
Jag har inte bloggat på hundratals år, ett helt sekel har gått. Åtminstonde är det som så det känns. Det okomplext komplexa livet kallar jag mitt leverne just i detta nu. Jag är fast i någonslags gegga som klistar kring mina ben och sätter nålar i mina vader.
Lycklig? Ja.
Olycklig? Ja.
Förstår ni?
Jag såg på honom medan han sov härom natten. Det brukar vara tvärtom. Eller så vill jag gärna att det skall vara så, att när han ligger sömnlös, drömlös så tittar han på mig. Jag studerade honom. Lyssnade till hans andetag och såg hur ögonen rörde sig under ögonlocken. Jag kan inte låta bli att tycka att han är vacker, även fast jag borde tycka tvärtom. Jag borde inte vilja vara med honom, jag borde vilja leva enligt min känslobarometer som egentligen är inställd på en rak, horisontal linje som inte ger vika. Precis som hans linje.
Han som aldrig kommer känna någonting överhuvudtaget. Varför känner jag? Eller snarare, vad känner jag?
Jag känner för någon som jag inte borde känna för.
Där, jag sa det. Jag känner.
Fast jag vet inte vad, vet inte hur jag ska trassla mig ur, vet inte om jag bara skall skrika högt eller tystna tvärt och låta saken bero.
Att känna för någon som inte känner tillbaka torde sig göra ont, så in i helvete jävla ont. Men det gör det inte, i det här fallet. Kanske är det därför som jag bara kan konstatera ett Att, men inte ett Vad.
Det är någonting som håller mig kvar. Att.
Varenda gång jag går därifrån, varenda gång jag smäller igen hans ytterdörr och hör mina steg eka i trapphuset tänker jag att det är sista gången. Jag tänker att nu kommer jag inte tillbaka mer.
Det brukar inte ta mer än ett par dagar så är jag där igen. I en varm dusch med ett par händer, med ett par flinka fingrar,som vant och nyfiket upptäcker min kropp.
Han är en såndär man som man inte kan begripa. Hans enkla jagcentrerade inställning till precis allt gör honom pradoxalt nog väldigt komplex.
Hans ord kan ena dagen skaka om hela mig och mitt synsätt på viss saker, en del diskussioner får helt nya infallsvinklar efter att ha bollat det med honom. Men i ögonblicket därpå har den egenskapen bytts ut mot en överlägsenhet man hade behövt en bandsåg för att komma igenom.
Jag sa till honom att han är som en gymnasieelev. Att jag visste precis hur han var när han var 16.
Jag hade rätt.
Han blev lite förnärmad. Han frågade om jag tyckte att han var konstig och jag svarade ja. På den givna följdfrågan blev svaret att jag aldrig tidigare träffat någon som inte uppskattar sällskap.
Får man lov att knulla med någon på regelbunden basis, för att efteråt bete sig som om att man ångrar att det hände?
Jag lämnar det orört där, det problematiskt problematiska ickeförhållandet med den vackra, kloka narcissistiska mannen.
Anledningen till att jag sitter här nu, och loggar in på gammalt konto som har legat i träda sedan hundratals år, är att jag verkligen borde plugga. Precis just nu. Jag borde sitta i min soffa, med en kopp the och läsa Filosofins Historia tills jag reciterar Svante Nordin glasklart och utan tvekan.
Jag borde skriva ett diskuterande referat om Mirandolas " Tal om människans värdighet".
Jag har städat, jag har sprungit, tvätten är tvättad och jag har duschat. Det går inte att skjuta på det längre. Boken måste läsas, Svante Nordin måste i frågasättas.
Jag bara vill inte. Idéhistoria är inte för mig. Jag är för ytlig, jag är för krass och för grund. Tänker lite ironiskt att det kunde lika gärna ha varit Linnéa 16 år som skrev det här inlägget. Som skrev om killar som är konstiga (den enda skillnaden är väl att jag istället använder begreppet man oftare och hellre...), om vad hon skulle bli när hon blir stor och vad man skall ta vägen med sitt liv när det enda man vill är att köpa en söderhavsö och skriva texter om djur hela dagarna.
Ingen blir äldre än 16.
You will always be sombodys soldier.
Och jag hade verkligen behövt en.
Jag vet inte varför, men jag verkar ha en fallenhet att alltid vara på fel plats vid fel tillfälle.
Jag börjar betvivla att världen är på väg mot rätt håll, det känns som om allting bara går utför, som om allting kommer krocka i slutändan, och bli kaos och misär, och gud vet vad...
I fredags blev jag överfallen på jobbet.
Jo, det är sant.
Jag borde få risktillägg på lönen för att jag jobbar på hotell.
Klockan var runt nio, jag hade pecis haft en ganska häftig rush och gick och andades ut lite, i godan ro och torkade borden.
Dörren öppnas och uppför trappan kommer en svartklädd ung man med huvan uppfälld och han har någonting i handen.
Vid första anblicken tycker jag att han verkar lite skum, men tänker att han antagligen växla pengar till parkeringen eller låna toaletten, skabbig eller ej, kissa måste vi alla.
Han kommer fram till mig och ställer sig nära.
Alldeles för nära, jag kan känna hans andedräkt som vindpustar mot min kind när han pratar.
Han säger att jag måste stänga stället.
Hans pupiller är vidgade till max och jag inser att det han håller i handen inte alls är en bilnyckel, utan en spruta.
Han är påtänd utav helvete och jag börjar känna en viss oroskänsla.
Han upprepar igen att jag måste stänga stället, och jag stammar fram ett "vvvvad menar du?!"
Ett steg fram, och han skriker ytterligare en gång "Du måste stänga stället!!"
Sen går allt så jävla fort, jag hinner inte ens reagera, jag agerar i panik,med kroppen som pumpar adrenalin och jag minns inte hur jag tog mig loss.
Han har grabbat tag i min arm och dragit runt mig, jag kan fortfarande känna hur hans bröst trycks mot min axel.
Med hans arm runt min hals ser jag hur han för sprutan upp mot mitt ansikte, för att sätta den i halsen på mig.
Carina sa att jag slog till honom med armbågen och viftade mig fri,
Det enda jag minns är sprutan mot mitt ansikte, sen springer jag så fort jag kan in bakom receptionen.
Vi trycker på alla överfallsalarm som vi har, och låser in oss i backoffice.
Där står vi alla tre och håller varandra i handen.
Jag skakar okontrollerat och känner hur paniken bara växer och växer.
Det enda som snurrar i skallen är "tänk om, tänk om!".
Det kändes som timmar innan vi såg blåljusen borta i allén.
När vi blivit utsläppta och är utom fara, står alla bord i restaurangen huller om buller, och en gigantiskt stor polis står och stryker sig över hakan och ser ganska chockad ut.
Han säger att han var en halv sekund från att skjuta honom, så mycket motstånd gjorde han.
Det visade sig att han hade stulit en kniv ifrån mitt kök, och rusat upp på våningsplanen och där mött på min andra chef, Daniel, som fick ta till flykten upp på terassen.
När polisen hade hittat honom, vägrade han släppa ifrån sig kniven.
De ställer frågor till mig, och jag besvarar dem lite halvdant, som om jag befann mig i dimma.
Det känns som om jag har drömt alltihop. Det känns inte på riktigt.
Efter ett par frågor och har lämnat alla mina upgifter till farbror blå känner jag att den enda som jag vill göra är att ringa till David. Helst be honom rädda mig, så att jag får krypa upp i hans famn och bara försvinna iväg ett tag.
Så fort han svarar brister det och jag bara gråter och gråter.
Så i soprummet sitter jag, nersjunken på en gammal ölback och gråter hysteriskt medan David försöker lirka ur mig vad det är som hänt.
Stackarn, han måste nästan ha kolat av frustration.
Maja kommer ut med en cigg, och så står vi där ute med randiga kinder och drar djupa halsbloss på varsin giftpinne. Vi pratar inte, vi bara röker.
Drar in, andas ut, drar in, andas ut.
Sen är det bara att klistra på leendet igen.
Jag har ett par munnar till att mätta, och ingen gäst ska få veta något.
Inatt sover jag ensam. David är i huvudstaden på utbildning. Timingen är perfekt.
Helgen har dock gått bra, det känns som om jag är stark nog att ta mig ur det utan att bryta ihop.
Jag gör så gott jag kan.
Det är rätt härligt faktiskt, att vara ensam en stund, titta på vilken kanal man vill, sova i hela sängen, och skita i att diska och plocka i ordning.
Fast det bästa är att jag får köpa tröstgodis, bara för att jag är ensam.
Men nu, sisådär mer än halva påsen senare, ångrar jag ju bittert att jag inte köpte ett äpple i stället.
Lätt att vara efterklok.
Jag vet inte varför, men jag verkar ha en fallenhet att alltid vara på fel plats vid fel tillfälle.
Jag börjar betvivla att världen är på väg mot rätt håll, det känns som om allting bara går utför, som om allting kommer krocka i slutändan, och bli kaos och misär, och gud vet vad...
I fredags blev jag överfallen på jobbet.
Jo, det är sant.
Jag borde få risktillägg på lönen för att jag jobbar på hotell.
Klockan var runt nio, jag hade pecis haft en ganska häftig rush och gick och andades ut lite, i godan ro och torkade borden.
Dörren öppnas och uppför trappan kommer en svartklädd ung man med huvan uppfälld och han har någonting i handen.
Vid första anblicken tycker jag att han verkar lite skum, men tänker att han antagligen växla pengar till parkeringen eller låna toaletten, skabbig eller ej, kissa måste vi alla.
Han kommer fram till mig och ställer sig nära.
Alldeles för nära, jag kan känna hans andedräkt som vindpustar mot min kind när han pratar.
Han säger att jag måste stänga stället.
Hans pupiller är vidgade till max och jag inser att det han håller i handen inte alls är en bilnyckel, utan en spruta.
Han är påtänd utav helvete och jag börjar känna en viss oroskänsla.
Han upprepar igen att jag måste stänga stället, och jag stammar fram ett "vvvvad menar du?!"
Ett steg fram, och han skriker ytterligare en gång "Du måste stänga stället!!"
Sen går allt så jävla fort, jag hinner inte ens reagera, jag agerar i panik,med kroppen som pumpar adrenalin och jag minns inte hur jag tog mig loss.
Han har grabbat tag i min arm och dragit runt mig, jag kan fortfarande känna hur hans bröst trycks mot min axel.
Med hans arm runt min hals ser jag hur han för sprutan upp mot mitt ansikte, för att sätta den i halsen på mig.
Carina sa att jag slog till honom med armbågen och viftade mig fri,
Det enda jag minns är sprutan mot mitt ansikte, sen springer jag så fort jag kan in bakom receptionen.
Vi trycker på alla överfallsalarm som vi har, och låser in oss i backoffice.
Där står vi alla tre och håller varandra i handen.
Jag skakar okontrollerat och känner hur paniken bara växer och växer.
Det enda som snurrar i skallen är "tänk om, tänk om!".
Det kändes som timmar innan vi såg blåljusen borta i allén.
När vi blivit utsläppta och är utom fara, står alla bord i restaurangen huller om buller, och en gigantiskt stor polis står och stryker sig över hakan och ser ganska chockad ut.
Han säger att han var en halv sekund från att skjuta honom, så mycket motstånd gjorde han.
Det visade sig att han hade stulit en kniv ifrån mitt kök, och rusat upp på våningsplanen och där mött på min andra chef, Daniel, som fick ta till flykten upp på terassen.
När polisen hade hittat honom, vägrade han släppa ifrån sig kniven.
De ställer frågor till mig, och jag besvarar dem lite halvdant, som om jag befann mig i dimma.
Det känns som om jag har drömt alltihop. Det känns inte på riktigt.
Efter ett par frågor och har lämnat alla mina upgifter till farbror blå känner jag att den enda som jag vill göra är att ringa till David. Helst be honom rädda mig, så att jag får krypa upp i hans famn och bara försvinna iväg ett tag.
Så fort han svarar brister det och jag bara gråter och gråter.
Så i soprummet sitter jag, nersjunken på en gammal ölback och gråter hysteriskt medan David försöker lirka ur mig vad det är som hänt.
Stackarn, han måste nästan ha kolat av frustration.
Maja kommer ut med en cigg, och så står vi där ute med randiga kinder och drar djupa halsbloss på varsin giftpinne. Vi pratar inte, vi bara röker.
Drar in, andas ut, drar in, andas ut.
Sen är det bara att klistra på leendet igen.
Jag har ett par munnar till att mätta, och ingen gäst ska få veta något.
Inatt sover jag ensam. David är i huvudstaden på utbildning. Timingen är perfekt.
Helgen har dock gått bra, det känns som om jag är stark nog att ta mig ur det utan att bryta ihop.
Jag gör så gott jag kan.
Det är rätt härligt faktiskt, att vara ensam en stund, titta på vilken kanal man vill, sova i hela sängen, och skita i att diska och plocka i ordning.
Fast det bästa är att jag får köpa tröstgodis, bara för att jag är ensam.
Men nu, sisådär mer än halva påsen senare, ångrar jag ju bittert att jag inte köpte ett äpple i stället.
Lätt att vara efterklok.
Och jag grät till Dr Phil.
Igår satt jag ensam i soffan, precis hemkommen från jobbet och hade fötterna på bordet sådär slappt.
Tänkte minst tusengånger att det var dax att börja städa, eller gå till gymmet, eller aktivera sig på något spännande sätt.
Och så gick Dr Phil på.
Den där jävla Dr. Phil. När jag var yngre hotade alltid mamma med att skicka mig till honom om jag var dum.
Men nu bara grät jag. Hur pinsamt är inte det då?
Det är han och Oprah ( och kattungar, och reklamer och Vänner, och alla andra möjliga teve serier och böcker som innehåller glädje, sorg eller snygga killar...) som får mig på fall.
Så, jag satt där i soffan och hulkade och tittade på en tjock farbror i en fåtölj på en scen med en gigantisk publik och fem lager smink på.
Stängde bestämt av teven när jag kände att det började bli bra okontrollerat, och gick ner till gymmet istället.
Väl på löpbandet stoppar jag hörlurarna i öronen och kör igång.
Någon jävel på bandet brevid sätter på teven som sitter i taket, och va fan tror ni inte är på,
om inte det jävla förbannade Dr Phil programmet?!
Så ja, där var jag på bandet, sprang för glatta livet och fullkomligt tokbölade, samtidigt som mina öronsnäckor läckte
"Ella ellaa ellaaaa..."
Skitkul.
Idag var jag på körskolan och skrev in mig. Nu ska det tamejfan bli av också...
Hursom så var det egentligen lunchstängt, men jag fick prata med en av trafiklärarna. Han verkade vara lite nervös, sa fel ord och var lite konstig.
Han frågade vad jag hade kört för bil innan. och jag sa Golf, då sken han upp och sa att det hade han också, hemma alltså, så jag skulle inte få köra någon där.
Sen frågade han vad det var för årsmodell och massa andra obehagliga frågor.
Jag kan inte så mycket om pappas bil, destomer om Rallygoffen, så jag sa att pappa hade en röd 92:a som hade kassa bromsar och skriker när man svänger....
Vi pratade inte mer om golfar.
Ikväll ska jag och Jenny inviga vårt nya onsdagsnöje. Bastu, bubbelbad och mini Spa på Valhalla. Oh yess. Vi ska bara prata skit och glo på nakna tanter i duschen.
Jag har köpt en speciell duschcremé och en bodyscrub, som vi baaara ska använda på våra deluxeonsdagar.
Sen blir det väl någon kaffe och en bulle på något café, Jenny ska berätta om sitt nya jobb och jag ska berätta hur mycket jag avskyr häst-tanter.
Det kan jag berätta för er också ioförsig.
Jag lägger ner ridningen nu. Fan jag blir så less på att allt bara blir fel hela tiden. Marie med den snart omvända hopphästen i Sisjön har bestämt sig för att låna ut den till sin kompis i stället.
Nej, men tänk inte på mig..
Kan inte någon bara ge mig en jävla kuse?!
Varför kan det inte gå bra för mig?!
Jag börjar spela schack istället.
Det blir inte lika mycket besvikelse då.
Tick, tick tick, boom.
Tänkte minst tusengånger att det var dax att börja städa, eller gå till gymmet, eller aktivera sig på något spännande sätt.
Och så gick Dr Phil på.
Den där jävla Dr. Phil. När jag var yngre hotade alltid mamma med att skicka mig till honom om jag var dum.
Men nu bara grät jag. Hur pinsamt är inte det då?
Det är han och Oprah ( och kattungar, och reklamer och Vänner, och alla andra möjliga teve serier och böcker som innehåller glädje, sorg eller snygga killar...) som får mig på fall.
Så, jag satt där i soffan och hulkade och tittade på en tjock farbror i en fåtölj på en scen med en gigantisk publik och fem lager smink på.
Stängde bestämt av teven när jag kände att det började bli bra okontrollerat, och gick ner till gymmet istället.
Väl på löpbandet stoppar jag hörlurarna i öronen och kör igång.
Någon jävel på bandet brevid sätter på teven som sitter i taket, och va fan tror ni inte är på,
om inte det jävla förbannade Dr Phil programmet?!
Så ja, där var jag på bandet, sprang för glatta livet och fullkomligt tokbölade, samtidigt som mina öronsnäckor läckte
"Ella ellaa ellaaaa..."
Skitkul.
Idag var jag på körskolan och skrev in mig. Nu ska det tamejfan bli av också...
Hursom så var det egentligen lunchstängt, men jag fick prata med en av trafiklärarna. Han verkade vara lite nervös, sa fel ord och var lite konstig.
Han frågade vad jag hade kört för bil innan. och jag sa Golf, då sken han upp och sa att det hade han också, hemma alltså, så jag skulle inte få köra någon där.
Sen frågade han vad det var för årsmodell och massa andra obehagliga frågor.
Jag kan inte så mycket om pappas bil, destomer om Rallygoffen, så jag sa att pappa hade en röd 92:a som hade kassa bromsar och skriker när man svänger....
Vi pratade inte mer om golfar.
Ikväll ska jag och Jenny inviga vårt nya onsdagsnöje. Bastu, bubbelbad och mini Spa på Valhalla. Oh yess. Vi ska bara prata skit och glo på nakna tanter i duschen.
Jag har köpt en speciell duschcremé och en bodyscrub, som vi baaara ska använda på våra deluxeonsdagar.
Sen blir det väl någon kaffe och en bulle på något café, Jenny ska berätta om sitt nya jobb och jag ska berätta hur mycket jag avskyr häst-tanter.
Det kan jag berätta för er också ioförsig.
Jag lägger ner ridningen nu. Fan jag blir så less på att allt bara blir fel hela tiden. Marie med den snart omvända hopphästen i Sisjön har bestämt sig för att låna ut den till sin kompis i stället.
Nej, men tänk inte på mig..
Kan inte någon bara ge mig en jävla kuse?!
Varför kan det inte gå bra för mig?!
Jag börjar spela schack istället.
Det blir inte lika mycket besvikelse då.
Tick, tick tick, boom.
Om Rallygoffen och andra saker som är trasiga.
David har åkt till Askim för att laga Rallygoffen. Den gick inte igenom besiktningen helt och fullt, vår kära lilla bil.
Jag skulle gå till gymmet och knatade ner för backarna med solsken i blick och motiverad som få.
När jag kom dit var det stängt.
Jävla skit gym, öppnar inte förrän tolv på söndagar.
Det är väl på söndagar de borde ha öppet längst?
Det är då alla har ångest för all alkohol, all kinesmat och allt godis de åt och drack under helgen?
I alla fall jag.
Jag åt till och med lösgodis tll frukost. Stabilt, fröken Fagerholm. Stabilt.
Så, jag skulle gå dit och bränna upp ett par kalorier och känna mig fit igen, men får se nu. Har man väl entrat soffan, så är det sådär lagom svårt att ta sig upp.
Kanske får skjuta på det tills ikväll...
Jag ska snart agera den bästa hästskötaren och coahcen på GFRK. Sandra såklart, som drar i väg med mig på konstiga äventyr. Men det blir mysigt, som alltid.
Kallt som fan idag bara, tro mig jag vet.
Hoppas att Marie ringer mig snart, hon har en supermysig totto ute i Sisjön, som jag tänkt göra om till dressyrhäst...
Är så sjukt sugen på att rida igen, och ha häst.
Men jag börjar inse att mina krav är sådär hyfsat orimliga.
Men well what the hell. Jag får söka vidare tills dess att vi vunnit på Lotto och jag kan köpa mig en egen. Eller fem.
Drömde om lilla Q inatt.
Om jag någongång skaffar mig en gård med en liten allé upp till stallet, ett par schyssta boxerhundar och en Porsche Cayenne, då ska jag köpa tillbaka henne.
Då ska mitt nya syskonbarn Nora få lära sig rida.
Jag har haft en så jävla lazy helg, eller ja.
Fredagen var planerad, jag skulle sitta hemma hos Henke och äta lite tacos, dricka något glas med vin och hålla mig nykter och representabel. Jag var så duktig!
På Klaras drack jag bara vatten och kände hur min karaktär bara vääääääxte. Började se ett litet ljust hopp, att jag kanske till och med snart kan hålla mig borta från godis och annat onyttigt.
Vi mötte upp Sandra på Valand, och det där med karaktär, ja det var ett minne blott.
Sara och jag diskuterade könssjukdomar inne på en toalett, David och Sandra slogs mest hela kvällen, som hatkärlek mellan syskon, några av pojkarna såg jag inte mer till.
Jag fick en arm om mina axlar i baren och någon viskade i mitt öra att "Jag får dricka för halva priset här"
Kul för dig, svarade jag och log.
Utan att förstå att denne någon med all sälkerhet vill supa mig full och knulla på toaletten.
Groggluder är vi allihopa.
Vid halv fyra tiden ramlade jag och David in i en taxi och en kvart senare sussade vi sött i vår säng.
Eller ja, David fick väl mer eller mindre somna på toalettgolvet och jag låg och tänkte på talgoxar.
Lördagen var mest en dimma, jag skulle kört bil, men insåg att det inte var någon bra idé.
Promenerade bort till sjuan för att lämna David och hans vän Ulrich ensamma.
Fick ett fett kompendie med allt jag ska lära mig och sedan skriva prov på i Info & Layout.
Inte speciellt svårt men så helvetiskt och förfärligt tråkigt.
Låg i soffan och försökte läsa lite, men slutade mest i pangkaka.
Pappa lirade gura och mamma läste Damernas värld.
Vissa saker förändras inte, vissa saker går inte sönder.
Det är skönt att veta att allt är som vanligt, och även om jag inte hade vart där, inlindad i en filt i soffan, med näsan ner i ett häfte om typsnitt och radavsånd, så hade de gjort exakt samma sak.
Gura och Damernas värld, alltså.
Det blir nog inte mer än såhär idag. Ska rota fram stallkläder och ringa S för en liten rapport.
Gymmet kan vänta.
Det står nog kvar i morgon också.
Och godiset som är kvar i skålen framför mig, kommer ju knappast att äta upp sig själv,
så det är lika bra att jag hugger in....
Mit nya liv börjar på måndag. Jag lovar.
Jag skulle gå till gymmet och knatade ner för backarna med solsken i blick och motiverad som få.
När jag kom dit var det stängt.
Jävla skit gym, öppnar inte förrän tolv på söndagar.
Det är väl på söndagar de borde ha öppet längst?
Det är då alla har ångest för all alkohol, all kinesmat och allt godis de åt och drack under helgen?
I alla fall jag.
Jag åt till och med lösgodis tll frukost. Stabilt, fröken Fagerholm. Stabilt.
Så, jag skulle gå dit och bränna upp ett par kalorier och känna mig fit igen, men får se nu. Har man väl entrat soffan, så är det sådär lagom svårt att ta sig upp.
Kanske får skjuta på det tills ikväll...
Jag ska snart agera den bästa hästskötaren och coahcen på GFRK. Sandra såklart, som drar i väg med mig på konstiga äventyr. Men det blir mysigt, som alltid.
Kallt som fan idag bara, tro mig jag vet.
Hoppas att Marie ringer mig snart, hon har en supermysig totto ute i Sisjön, som jag tänkt göra om till dressyrhäst...
Är så sjukt sugen på att rida igen, och ha häst.
Men jag börjar inse att mina krav är sådär hyfsat orimliga.
Men well what the hell. Jag får söka vidare tills dess att vi vunnit på Lotto och jag kan köpa mig en egen. Eller fem.
Drömde om lilla Q inatt.
Om jag någongång skaffar mig en gård med en liten allé upp till stallet, ett par schyssta boxerhundar och en Porsche Cayenne, då ska jag köpa tillbaka henne.
Då ska mitt nya syskonbarn Nora få lära sig rida.
Jag har haft en så jävla lazy helg, eller ja.
Fredagen var planerad, jag skulle sitta hemma hos Henke och äta lite tacos, dricka något glas med vin och hålla mig nykter och representabel. Jag var så duktig!
På Klaras drack jag bara vatten och kände hur min karaktär bara vääääääxte. Började se ett litet ljust hopp, att jag kanske till och med snart kan hålla mig borta från godis och annat onyttigt.
Vi mötte upp Sandra på Valand, och det där med karaktär, ja det var ett minne blott.
Sara och jag diskuterade könssjukdomar inne på en toalett, David och Sandra slogs mest hela kvällen, som hatkärlek mellan syskon, några av pojkarna såg jag inte mer till.
Jag fick en arm om mina axlar i baren och någon viskade i mitt öra att "Jag får dricka för halva priset här"
Kul för dig, svarade jag och log.
Utan att förstå att denne någon med all sälkerhet vill supa mig full och knulla på toaletten.
Groggluder är vi allihopa.
Vid halv fyra tiden ramlade jag och David in i en taxi och en kvart senare sussade vi sött i vår säng.
Eller ja, David fick väl mer eller mindre somna på toalettgolvet och jag låg och tänkte på talgoxar.
Lördagen var mest en dimma, jag skulle kört bil, men insåg att det inte var någon bra idé.
Promenerade bort till sjuan för att lämna David och hans vän Ulrich ensamma.
Fick ett fett kompendie med allt jag ska lära mig och sedan skriva prov på i Info & Layout.
Inte speciellt svårt men så helvetiskt och förfärligt tråkigt.
Låg i soffan och försökte läsa lite, men slutade mest i pangkaka.
Pappa lirade gura och mamma läste Damernas värld.
Vissa saker förändras inte, vissa saker går inte sönder.
Det är skönt att veta att allt är som vanligt, och även om jag inte hade vart där, inlindad i en filt i soffan, med näsan ner i ett häfte om typsnitt och radavsånd, så hade de gjort exakt samma sak.
Gura och Damernas värld, alltså.
Det blir nog inte mer än såhär idag. Ska rota fram stallkläder och ringa S för en liten rapport.
Gymmet kan vänta.
Det står nog kvar i morgon också.
Och godiset som är kvar i skålen framför mig, kommer ju knappast att äta upp sig själv,
så det är lika bra att jag hugger in....
Mit nya liv börjar på måndag. Jag lovar.
Äh men vad fan.
"Well here you stand in front of me
Looking as cute as you can be
But i don't know if you are ment to be, my destiny
Our love is fear in disguise
I glanze a tear in your eyes
Would we work this out if we were old and wise?
I don't know but i cant let you go
But I found a little pice of you
found a little pice of me
but it seems like we just lost it "
Well, typ exakt som det känns just nu.
Sitter hemma och glor på mteve, som vanligt alltså.
Ska gå och gymma snart, men gör väl det mesta jag kan för att dra ut på tiden, samt överväger starkt att låta bli.
Kanske ska låta mig förfalla totalt och bli en tjockis som äter potatischips vareviga dag.
Eller inte.
Fan. Jag känner att jag nog ger upp nu, alltihop bara rakt av.
Det här med vänner, varför kan man inte bara strunta i allt skitsnack?
Det har blitt en sån härva av alltihop, och vissa personer kan inte göra annat än att hålla käften och spela toksura.
Jag ska vara arg på dig, inte tvärtom.
Jag vet ju att du vet, varför säger du inte bara förlåt?
Saker som man säger kan vara flyktiga och inte betyda någonting alls, men man får ta in mottagaren i sina beräkningar.
Tycker du inte?
Ni har det så mysigt och allt är så bra.
Nu när jag sitter här ser det ut som att det snöar. Det vore bra. Jag blir lycklig av ett par minusgrader och lite snö.
Har haft en bra dag på jobbet, mest tagit det lugnt och drivit med Daniel till förbannelse.
Vi har en bra stabil relation, jag och min chef. Känns bra, känns bra.
Jag och Maja pratade om flyktiga förbindelser och om gamla ragg, nya ragg och potentiella ragg.
Om vem man ska välja när man har tre som man inte dejtar så där exklusivt.
Det är en hårt liv vi lever, och jag minns när jag träffade David första gången.
Hjälp, det lät som om vi varit tillsammans i hundra år.
Men det har vi ju typ också.. i alla fall längre än vad jag någonsin trodde mitt första förhållande skulle vara.
Vi har en lägenhet ihop, snart en ny bil och vi har börjat prata om det där med att skaffa oss en hund.
Sjuuuukt.
Snackar med en gammal barndoms vän på Msn. Vi hade så jävla kul när vi var små, lekte i våra fantasivärldar och byggde upp ett liv av helt knasiga grejer. På hennes vind brukade vi leka att vi jobbade på sjukhus och skulle laga folk och operera. Det var f.ö ett väldigt svårt ord att säga som en framtandslös åttaåring. Opejeja och kiijujgii.
Vi levde våra liv ihop då, och vi har typ samma nu..
Hon bor ihop med sin kille (suprice, suprice)
Och jobbar i samma bransch som jag.
Vi business kvinnor.
Dock ska hon resa till Thailand i övermorgon och vara kvar där till Februari. Äh men vad fan!
Funderar på hur jag ska göra ikväll, lägga upp strategi för vad jag ska ha på mig och varför, känna in känslan... är jag en cool, snygg, sofistikerad, vanlig eller utflippad Linnéa idag?
Hoppas få möta upp Sara en sväng. Ta någon öl och mest prata skit. Träffa grabbgänget innan jag beger mig för vidare rumpskakning med Sandra och Anna plus fler..hoppas jag.
Sist vi skakade rumpa, jag och Sandra, gjorde vi det med bravur. I Kungsbacka. Sedär ja, sedär ja!
My old hangaround, baby.
Så, vi drinkade drinkar,dansade dunkadunk och levde rövare ett tag. Snyggast, sexigast, mest omtalade på hela den festen. Tror jag.
Vissa blev överlyckliga, andra lite mindre, över att vi var där.
Men kalasbarnet var med oss mest hela kvällen, och det är det som räknas.
Eller hur?
Jag tänkte att jag skulle ha mjukisar och titta på Idol ikväll.
Men, face it. Idol suger nuförtiden, David blir rastlös av soffan och då börjar vi bara bråka.
Så svep shoten, på med tightsen och sminka upp ögonbrynen för nu kör vi.
Jag ska bara till gymmet först.
So long suckers, hoppas vi ses ikväll.
Linnéa- som alltid är en bitch när hon är full.
Looking as cute as you can be
But i don't know if you are ment to be, my destiny
Our love is fear in disguise
I glanze a tear in your eyes
Would we work this out if we were old and wise?
I don't know but i cant let you go
But I found a little pice of you
found a little pice of me
but it seems like we just lost it "
Well, typ exakt som det känns just nu.
Sitter hemma och glor på mteve, som vanligt alltså.
Ska gå och gymma snart, men gör väl det mesta jag kan för att dra ut på tiden, samt överväger starkt att låta bli.
Kanske ska låta mig förfalla totalt och bli en tjockis som äter potatischips vareviga dag.
Eller inte.
Fan. Jag känner att jag nog ger upp nu, alltihop bara rakt av.
Det här med vänner, varför kan man inte bara strunta i allt skitsnack?
Det har blitt en sån härva av alltihop, och vissa personer kan inte göra annat än att hålla käften och spela toksura.
Jag ska vara arg på dig, inte tvärtom.
Jag vet ju att du vet, varför säger du inte bara förlåt?
Saker som man säger kan vara flyktiga och inte betyda någonting alls, men man får ta in mottagaren i sina beräkningar.
Tycker du inte?
Ni har det så mysigt och allt är så bra.
Nu när jag sitter här ser det ut som att det snöar. Det vore bra. Jag blir lycklig av ett par minusgrader och lite snö.
Har haft en bra dag på jobbet, mest tagit det lugnt och drivit med Daniel till förbannelse.
Vi har en bra stabil relation, jag och min chef. Känns bra, känns bra.
Jag och Maja pratade om flyktiga förbindelser och om gamla ragg, nya ragg och potentiella ragg.
Om vem man ska välja när man har tre som man inte dejtar så där exklusivt.
Det är en hårt liv vi lever, och jag minns när jag träffade David första gången.
Hjälp, det lät som om vi varit tillsammans i hundra år.
Men det har vi ju typ också.. i alla fall längre än vad jag någonsin trodde mitt första förhållande skulle vara.
Vi har en lägenhet ihop, snart en ny bil och vi har börjat prata om det där med att skaffa oss en hund.
Sjuuuukt.
Snackar med en gammal barndoms vän på Msn. Vi hade så jävla kul när vi var små, lekte i våra fantasivärldar och byggde upp ett liv av helt knasiga grejer. På hennes vind brukade vi leka att vi jobbade på sjukhus och skulle laga folk och operera. Det var f.ö ett väldigt svårt ord att säga som en framtandslös åttaåring. Opejeja och kiijujgii.
Vi levde våra liv ihop då, och vi har typ samma nu..
Hon bor ihop med sin kille (suprice, suprice)
Och jobbar i samma bransch som jag.
Vi business kvinnor.
Dock ska hon resa till Thailand i övermorgon och vara kvar där till Februari. Äh men vad fan!
Funderar på hur jag ska göra ikväll, lägga upp strategi för vad jag ska ha på mig och varför, känna in känslan... är jag en cool, snygg, sofistikerad, vanlig eller utflippad Linnéa idag?
Hoppas få möta upp Sara en sväng. Ta någon öl och mest prata skit. Träffa grabbgänget innan jag beger mig för vidare rumpskakning med Sandra och Anna plus fler..hoppas jag.
Sist vi skakade rumpa, jag och Sandra, gjorde vi det med bravur. I Kungsbacka. Sedär ja, sedär ja!
My old hangaround, baby.
Så, vi drinkade drinkar,dansade dunkadunk och levde rövare ett tag. Snyggast, sexigast, mest omtalade på hela den festen. Tror jag.
Vissa blev överlyckliga, andra lite mindre, över att vi var där.
Men kalasbarnet var med oss mest hela kvällen, och det är det som räknas.
Eller hur?
Jag tänkte att jag skulle ha mjukisar och titta på Idol ikväll.
Men, face it. Idol suger nuförtiden, David blir rastlös av soffan och då börjar vi bara bråka.
Så svep shoten, på med tightsen och sminka upp ögonbrynen för nu kör vi.
Jag ska bara till gymmet först.
So long suckers, hoppas vi ses ikväll.
Linnéa- som alltid är en bitch när hon är full.
Jag ljög när jag var 17 år.
Jag mår bra nu. Faktiskt. Jag är inte alls förkyld utan näsan är fri och hälsan är i topp. Kanske inte riktigt, men nästan. Hälsan blir på topp snart, när jag börjat träna igen.
Typ nästa vecka. Kanske. Kanske...
Jag har så sjukt jävla mycket disk att diska. Det är därför jag skriver här, det finns absolut inget tråkigare att diska.
Jag är lessen, men bloggandet och jag har gått skilda världar lite grann, vi kommer inte överens som förr.
Nu plötsligt är bloggandet bara en ursäkt för att komma undan allt trist som jag egentligen måste göra. Och kommer att göra, fast lite senare än vad jag borde, för jag sitter här och skriver ett inlägg åt mig själv i stället. Bränner ett par minuter av min tid, men det är rätt härligt när man tänker efter.
Det är så skönt när man kommer in i ett sånt där skrivrus och blir så ivrig att man trycker på fel tangenter hela tiden och kan inte riktigt lugna ner sig, även fast man borde samla sig och inte missa punkter och mellanslag.
Hursomhelst, min disk. Jag och David bakade kanelbullar igår, för första gången någonsin. det hade kunnat gå himla mycket bättre, men vi är nöjda ändå.
Vi frös in dem och sedan kom vi på att vi ändå inte kan bjuda någon på dem, för vi har ingen micro att tina dem med. Ibland är livet bra orättvist.
Med frysen full av bullar kunde jag i alla fall gå och lägga mig, för att vakna okristligt tidigt för att beta av veckans sista dag. Det kändes bra. Det har inte varit några direkta katastrofer idag. fast farbror blå kom och och ville ha tag på en gäst, jag vet inte vad han hade gjort, men han var ryss, så jag antar att det har något med maffian att göra...
Sen ställde jag fram en 4 espresso och kanna mjölk till en av norges duktigaste snowboardåkare o hans crew, och när jag dukade undan upptäckte jag att mjölken i kannan hade skurit sig. Oops. Jag tog inte betalt för deras kaffe....
Efter dessa bravader kom den snyggaste britten jag någonsin skådat fram och flirtade lite oskyldigt med mig.
Jag tog inte betalt för hans kaffe heller....
Nu börjar jag få lite bråttom, som alltid ska jag "bara kolla mailen först" innan jag ska diska, bädda, klä på mig och gå ut och möta David.
Han är här om tio minuter och disken är ungefär efter ett helt kompani.
Frågan är om jag ska skita i det, och skita i att bädda också.
Struntar man i det ena, kan man lika gärna strunta i det andra med.
Imorgon ska jag åka med Sandra och Nisse till Stenungsund och titta på massor med fina tottos.
Det ska bli skitmysigt och jag kanske ska ta med mig ett par bullar att mata Nisse med när Sandra inte ser... Då kanske han fortsätter vara snäll mot sin hästskötare...
Nu är David här!
Typ nästa vecka. Kanske. Kanske...
Jag har så sjukt jävla mycket disk att diska. Det är därför jag skriver här, det finns absolut inget tråkigare att diska.
Jag är lessen, men bloggandet och jag har gått skilda världar lite grann, vi kommer inte överens som förr.
Nu plötsligt är bloggandet bara en ursäkt för att komma undan allt trist som jag egentligen måste göra. Och kommer att göra, fast lite senare än vad jag borde, för jag sitter här och skriver ett inlägg åt mig själv i stället. Bränner ett par minuter av min tid, men det är rätt härligt när man tänker efter.
Det är så skönt när man kommer in i ett sånt där skrivrus och blir så ivrig att man trycker på fel tangenter hela tiden och kan inte riktigt lugna ner sig, även fast man borde samla sig och inte missa punkter och mellanslag.
Hursomhelst, min disk. Jag och David bakade kanelbullar igår, för första gången någonsin. det hade kunnat gå himla mycket bättre, men vi är nöjda ändå.
Vi frös in dem och sedan kom vi på att vi ändå inte kan bjuda någon på dem, för vi har ingen micro att tina dem med. Ibland är livet bra orättvist.
Med frysen full av bullar kunde jag i alla fall gå och lägga mig, för att vakna okristligt tidigt för att beta av veckans sista dag. Det kändes bra. Det har inte varit några direkta katastrofer idag. fast farbror blå kom och och ville ha tag på en gäst, jag vet inte vad han hade gjort, men han var ryss, så jag antar att det har något med maffian att göra...
Sen ställde jag fram en 4 espresso och kanna mjölk till en av norges duktigaste snowboardåkare o hans crew, och när jag dukade undan upptäckte jag att mjölken i kannan hade skurit sig. Oops. Jag tog inte betalt för deras kaffe....
Efter dessa bravader kom den snyggaste britten jag någonsin skådat fram och flirtade lite oskyldigt med mig.
Jag tog inte betalt för hans kaffe heller....
Nu börjar jag få lite bråttom, som alltid ska jag "bara kolla mailen först" innan jag ska diska, bädda, klä på mig och gå ut och möta David.
Han är här om tio minuter och disken är ungefär efter ett helt kompani.
Frågan är om jag ska skita i det, och skita i att bädda också.
Struntar man i det ena, kan man lika gärna strunta i det andra med.
Imorgon ska jag åka med Sandra och Nisse till Stenungsund och titta på massor med fina tottos.
Det ska bli skitmysigt och jag kanske ska ta med mig ett par bullar att mata Nisse med när Sandra inte ser... Då kanske han fortsätter vara snäll mot sin hästskötare...
Nu är David här!
Min väg mot Orange County.
Oh ja.
Jag börjar bli rastlös. Plötsligt känns lägenheten som ett fängelse och allt är bara tråkigt.
Myskänslan av att vara sjuk, inlindad i filtar, dricka varmt the och titta på serier har förlänge sedan försvunnit.
Känslan som numer infinner sig är mest rastlös och skrämmande, min oformliga Tshirt som jag stulit av David känns till och med för tight. Inget är roligt. Jag vill bli frisk.
Jag vill släppa in solen i genom fönstret, men gör jag det reflekteras teven, och det vore ju fasansfullt.
Så istället får jag sitta här, med persienerna nerdragna och äta X antal skålar med start och soyamjölk.
Sjukt äckligt egentligen, men jag har inget bättre för mig.
Igår började jag mitt O.C maraton och fortsätter även så idag, utan mindre engagemang.
Jag har sett till avsnitt tolv nu. Seth vill ha både Anna och Summer, Marissa och Ryan är så där härligt komplicerade fast ändå inte, och Lukes pappa är gay. Thats it.
Jag har tvätt-tid klockan två. Jag vet om det men kommer antagligen att medvetet strunta i det.
Så jävla tråkigt att tvätta. Jag försökte göra en deal med mig själv, att om jag skulle hoppa över tvätt-tiden, så skulle det vara för att jag skulle hitta på något annat som kompensation.
Men jag kom faktiskt inte på någon bra idé. Fast jag antar att sparka upp en själv ur soffan och ge sig på tvätten, och disken, och allt damm... kanske får mig att piggna till lite, och ta en liten promenad kanske.
Allt är ju bättre än att behöva sitta här och känna sig asfet.
Men då har man återigen problemet med att orka. Jag orkar inte . jag vill helst bara sitta här och stirra ut i luften och känna av mig själv, känna att jag har ont i huvudet, ont i halsen, ont i höfterna.
Gud vad det är synd om mig.
Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska ta mig till jobbet i morgon, no matter what. Jag måste komma igång, annars får jag ingen lön nästa månad och det vore ju faktiskt inte så speciellt trevligt.
Så, det är väl dax nu, att ignorera förkylningen och stirra lejonet i gapet. Tvätta klockan två. Japp!
Jag ska bara se ett till avsnitt av O.C först...
Jag börjar bli rastlös. Plötsligt känns lägenheten som ett fängelse och allt är bara tråkigt.
Myskänslan av att vara sjuk, inlindad i filtar, dricka varmt the och titta på serier har förlänge sedan försvunnit.
Känslan som numer infinner sig är mest rastlös och skrämmande, min oformliga Tshirt som jag stulit av David känns till och med för tight. Inget är roligt. Jag vill bli frisk.
Jag vill släppa in solen i genom fönstret, men gör jag det reflekteras teven, och det vore ju fasansfullt.
Så istället får jag sitta här, med persienerna nerdragna och äta X antal skålar med start och soyamjölk.
Sjukt äckligt egentligen, men jag har inget bättre för mig.
Igår började jag mitt O.C maraton och fortsätter även så idag, utan mindre engagemang.
Jag har sett till avsnitt tolv nu. Seth vill ha både Anna och Summer, Marissa och Ryan är så där härligt komplicerade fast ändå inte, och Lukes pappa är gay. Thats it.
Jag har tvätt-tid klockan två. Jag vet om det men kommer antagligen att medvetet strunta i det.
Så jävla tråkigt att tvätta. Jag försökte göra en deal med mig själv, att om jag skulle hoppa över tvätt-tiden, så skulle det vara för att jag skulle hitta på något annat som kompensation.
Men jag kom faktiskt inte på någon bra idé. Fast jag antar att sparka upp en själv ur soffan och ge sig på tvätten, och disken, och allt damm... kanske får mig att piggna till lite, och ta en liten promenad kanske.
Allt är ju bättre än att behöva sitta här och känna sig asfet.
Men då har man återigen problemet med att orka. Jag orkar inte . jag vill helst bara sitta här och stirra ut i luften och känna av mig själv, känna att jag har ont i huvudet, ont i halsen, ont i höfterna.
Gud vad det är synd om mig.
Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska ta mig till jobbet i morgon, no matter what. Jag måste komma igång, annars får jag ingen lön nästa månad och det vore ju faktiskt inte så speciellt trevligt.
Så, det är väl dax nu, att ignorera förkylningen och stirra lejonet i gapet. Tvätta klockan två. Japp!
Jag ska bara se ett till avsnitt av O.C först...
Om navelludd och filmer man redan har sett.
Vad gör man när man är sjuk:
Tittar på våra värsta år och funderar på vem som var hög när serien spelades in.
Läser den där boken på 800 sidor som man gett sig fan på att läsa, men ett år och trehundra sidor senare är den fortfarande lika jävla trist.
Skrurar handfatet tills man nästan svimmar av utmattning och behöver sova resten av dagen
Petar navelludd.
Det var nog ungefär det.
Jag är sjuk. Nästan dödligt sjuk, eller, jag har varit i alla fall.
Det blev ytterligare en omgång feber och flunsa men den här gången så mycket värre än sist.
I söndags var jag och provred en ny häst, som står i Helenedals stallet. Så jättejättefint där!
Hon som ägde hästen var rolig och sprallig och påminde om mig själv, på något sätt.
Och hästen var den snyggste jag någonsin sett, inte riktigt kanske, men nästan.
En liten petitess var ju bara att den nästan försökte mörda mig.
Njea, inte riktigt det heller, men alla mina krafter gick åt till att sätta 1,70m väldigt stark, levnadsglad och vild häst på plats.
Det gick också bara nästan, men tillräckligt bra för att ägaren skulle tycka att jag var duktig nog. Tack tack.
Tog ynkligt fram telefonen och ringde D när jag gick därifrån. Kom och hämta mig snörvlade jag och han suckade mest och undrade när bussen gick. Som vanligt blev jag lite för självständig och sa, lite halvsnäsigt, att jag minsann kunde ta bussen då, sjuk och allt om han nu inte ville köra!
15 minuter senare satt jag med rumpvärme på för fullt i Rallygoffen på väg hem.
De längsta 15 minutrarna i mitt liv.
Väl hemma, efter lite krig med D på Ica, stog jag i duschen med varmvattnet påvridet på max i säkert en halvtimme.
När jag kom ut igen, som en skållad bäver med tomtedräkt, hade Julia kommit.
Julia skulle hämta sin flaska sprit och lite kläder som hon lämnade här i fredags.
Tre timmar senare gick dörren igen och hon hade gått. Hon är väldigt rar men inte så bra på att läsa av de där "should I stay or should I go" situationerna.
Efter det gick det bara utför. Sjuk sjuk sjuk sjuk.
Igår först, började jag känna mig mänsklig och kunde fixa i ordning lite, ta mig längre än till soffan (hela vägen ut i köket! wow!) och pilla med lite småsaker.
Idag är målet att jag ska ta mig ut ur lägenheten, ta en liten promenad till apoteket kanske,
och gå förbi affären och köpa frukt.
Stackars D börjar också bli snuvig nu, jag antar att det faller på min lott att pyssla om honom.
Han har ju dock varit ganska snäll mot mig, kärring som jag har varit, "hämta det!", "gör det!" osv osv...
Fast idag var han faktiskt riktigt korkad, och jag blev riktigt pissed.
Tio i nio ringde han och sa att han var på väg hem och äta frukost, han och hans arbetskamrat.
Jaha sa jag när kommer ni då? "Nä vi är utanför så vi kommer in om någon minut!"
Jag ligger naken i min säng och luktar svett, och om en minut kommer D och hans nyfunne vän in, som dessutom är döv.
Hur fan säger man "Min pojkvän är förtillfället en idiot och jag är ledsen att du får se mig naken och hej jag heter Linnea!" på teckenspråk?!
Jag lade på i örat på honom och pojkarna fick visst andra planer.
Så, nu sitter jag här jättevaken, och har massor med dag att smälla, och jag vet inte ens hur. Jag är ju lite begränsad, med tanke på att jag är sjukskriven både idag och i morgon.
Kan ju inte direkt dra en shoppingtur på stan, eller mötas på ett Café.
Men någon som inte är rätt för en liten oskyldig snuva kanske vill hälsa på mig?
Ta gärna med en kanelbulle eller fem.
Nä, det blir nog lite O.C maraton i dag, bara för den goda sakens skull, och lite minnen.
Ska se om jag kan tina lite bröd i ugnen (micro vad är det?!) och få mig lite frukost.
Det vore gott, jag har inte ätit ordentligt sen i Lördags.
Tittar på våra värsta år och funderar på vem som var hög när serien spelades in.
Läser den där boken på 800 sidor som man gett sig fan på att läsa, men ett år och trehundra sidor senare är den fortfarande lika jävla trist.
Skrurar handfatet tills man nästan svimmar av utmattning och behöver sova resten av dagen
Petar navelludd.
Det var nog ungefär det.
Jag är sjuk. Nästan dödligt sjuk, eller, jag har varit i alla fall.
Det blev ytterligare en omgång feber och flunsa men den här gången så mycket värre än sist.
I söndags var jag och provred en ny häst, som står i Helenedals stallet. Så jättejättefint där!
Hon som ägde hästen var rolig och sprallig och påminde om mig själv, på något sätt.
Och hästen var den snyggste jag någonsin sett, inte riktigt kanske, men nästan.
En liten petitess var ju bara att den nästan försökte mörda mig.
Njea, inte riktigt det heller, men alla mina krafter gick åt till att sätta 1,70m väldigt stark, levnadsglad och vild häst på plats.
Det gick också bara nästan, men tillräckligt bra för att ägaren skulle tycka att jag var duktig nog. Tack tack.
Tog ynkligt fram telefonen och ringde D när jag gick därifrån. Kom och hämta mig snörvlade jag och han suckade mest och undrade när bussen gick. Som vanligt blev jag lite för självständig och sa, lite halvsnäsigt, att jag minsann kunde ta bussen då, sjuk och allt om han nu inte ville köra!
15 minuter senare satt jag med rumpvärme på för fullt i Rallygoffen på väg hem.
De längsta 15 minutrarna i mitt liv.
Väl hemma, efter lite krig med D på Ica, stog jag i duschen med varmvattnet påvridet på max i säkert en halvtimme.
När jag kom ut igen, som en skållad bäver med tomtedräkt, hade Julia kommit.
Julia skulle hämta sin flaska sprit och lite kläder som hon lämnade här i fredags.
Tre timmar senare gick dörren igen och hon hade gått. Hon är väldigt rar men inte så bra på att läsa av de där "should I stay or should I go" situationerna.
Efter det gick det bara utför. Sjuk sjuk sjuk sjuk.
Igår först, började jag känna mig mänsklig och kunde fixa i ordning lite, ta mig längre än till soffan (hela vägen ut i köket! wow!) och pilla med lite småsaker.
Idag är målet att jag ska ta mig ut ur lägenheten, ta en liten promenad till apoteket kanske,
och gå förbi affären och köpa frukt.
Stackars D börjar också bli snuvig nu, jag antar att det faller på min lott att pyssla om honom.
Han har ju dock varit ganska snäll mot mig, kärring som jag har varit, "hämta det!", "gör det!" osv osv...
Fast idag var han faktiskt riktigt korkad, och jag blev riktigt pissed.
Tio i nio ringde han och sa att han var på väg hem och äta frukost, han och hans arbetskamrat.
Jaha sa jag när kommer ni då? "Nä vi är utanför så vi kommer in om någon minut!"
Jag ligger naken i min säng och luktar svett, och om en minut kommer D och hans nyfunne vän in, som dessutom är döv.
Hur fan säger man "Min pojkvän är förtillfället en idiot och jag är ledsen att du får se mig naken och hej jag heter Linnea!" på teckenspråk?!
Jag lade på i örat på honom och pojkarna fick visst andra planer.
Så, nu sitter jag här jättevaken, och har massor med dag att smälla, och jag vet inte ens hur. Jag är ju lite begränsad, med tanke på att jag är sjukskriven både idag och i morgon.
Kan ju inte direkt dra en shoppingtur på stan, eller mötas på ett Café.
Men någon som inte är rätt för en liten oskyldig snuva kanske vill hälsa på mig?
Ta gärna med en kanelbulle eller fem.
Nä, det blir nog lite O.C maraton i dag, bara för den goda sakens skull, och lite minnen.
Ska se om jag kan tina lite bröd i ugnen (micro vad är det?!) och få mig lite frukost.
Det vore gott, jag har inte ätit ordentligt sen i Lördags.
Ett inlägg som är värt att publicera igen.
Man ser dem inte. Men de finns.
Det är konstigt hur man vissa dagar bara blundar. Blundar och låter dagen, och livet, bara passera.
Det är konstigt hur man vissa dagar hinner med allt, och andra hinner man knappt upp ur sängen.
Dagarna kommer och går, de rullar fram i en obestämt hastighet.
Dag blir till kväll, sommar blir höst. Månad blir år.
Ofta stannar man upp, efter en viss tid av tur och retur på precis samma spår, och tänker
"Vad har jag lyckats åstakomma under denna tiden? Vilka har jag träffat, eller inte träffat?
Har jag utvecklats som människa?
Är jag lycklig?"
Jag stannade upp idag. Stannade upp och ställde alla de där frågorna till mig själv.
Stannade upp och kände efter. Nu vet jag vad det är jag ska uppskatta mer i mitt liv.
Jag ska uppskatta dig.
Du som alltid är där för mig, hur långt vi än är ifrån varandra så vet jag att jag alltid har ditt fulla stöd. Det finns de människor som man alltid kan luta sig emot, de som är stöttepelarna som förhindrar att mitt sköra tak ska falla ner och förstöra mig. Du är min starkaste pelare, och jag önskar att jag var din.
Vardagshjältar är de människor som alltid klarar sig igenom situtationer en annan hade brutit ihop över.
En vardagshjälte är en person med en förmåga att alltid få en annan människa att känna sig uppskattad och omtyckt.
En vardagshjälte lyssnar och begrundar i tysthet, och kommer med bra förslag och råd.
En vardagshjälte är en ängel utan vingar.
Men även hjältar får gråta. Även hjältar får må dåligt och vara ledsna.
De får vara arga, sura, trötta och bittra. Precis som vilka människor som helst.
Det svåra med hjältarna är att man lätt försummar dem, för att de ger all sin energi till oss andra.
Man glömmer lätt att lyssna på dem när de själva söker tröst. De är de starka bland de svaga.
Förlåt för att jag försummat dig, Förlåt för att jag levt i min bubbla under så lång tid.
Förlåt för att jag varit upptagen av mig själv.
Jag vet att vi går om varandra nu, men jag tycker inte att du har någon som helst skyldighet att be mig om ursäkt.
Du är fantastisk. Jag önskar att jag kunde hålla detta talet för dig istället för att du ska få läsa det här,
men jag skulle bara börja gråta då. Det vet du.
"If we hold on together
I know our dreams will never die
Dreams see us through to forever
Where clouds roll by
For you and I "
Sandra du är min hjälte.
2006-09-28 @20.56.20 Annas Andliga Äventyr.
Det är konstigt hur man vissa dagar bara blundar. Blundar och låter dagen, och livet, bara passera.
Det är konstigt hur man vissa dagar hinner med allt, och andra hinner man knappt upp ur sängen.
Dagarna kommer och går, de rullar fram i en obestämt hastighet.
Dag blir till kväll, sommar blir höst. Månad blir år.
Ofta stannar man upp, efter en viss tid av tur och retur på precis samma spår, och tänker
"Vad har jag lyckats åstakomma under denna tiden? Vilka har jag träffat, eller inte träffat?
Har jag utvecklats som människa?
Är jag lycklig?"
Jag stannade upp idag. Stannade upp och ställde alla de där frågorna till mig själv.
Stannade upp och kände efter. Nu vet jag vad det är jag ska uppskatta mer i mitt liv.
Jag ska uppskatta dig.
Du som alltid är där för mig, hur långt vi än är ifrån varandra så vet jag att jag alltid har ditt fulla stöd. Det finns de människor som man alltid kan luta sig emot, de som är stöttepelarna som förhindrar att mitt sköra tak ska falla ner och förstöra mig. Du är min starkaste pelare, och jag önskar att jag var din.
Vardagshjältar är de människor som alltid klarar sig igenom situtationer en annan hade brutit ihop över.
En vardagshjälte är en person med en förmåga att alltid få en annan människa att känna sig uppskattad och omtyckt.
En vardagshjälte lyssnar och begrundar i tysthet, och kommer med bra förslag och råd.
En vardagshjälte är en ängel utan vingar.
Men även hjältar får gråta. Även hjältar får må dåligt och vara ledsna.
De får vara arga, sura, trötta och bittra. Precis som vilka människor som helst.
Det svåra med hjältarna är att man lätt försummar dem, för att de ger all sin energi till oss andra.
Man glömmer lätt att lyssna på dem när de själva söker tröst. De är de starka bland de svaga.
Förlåt för att jag försummat dig, Förlåt för att jag levt i min bubbla under så lång tid.
Förlåt för att jag varit upptagen av mig själv.
Jag vet att vi går om varandra nu, men jag tycker inte att du har någon som helst skyldighet att be mig om ursäkt.
Du är fantastisk. Jag önskar att jag kunde hålla detta talet för dig istället för att du ska få läsa det här,
men jag skulle bara börja gråta då. Det vet du.
"If we hold on together
I know our dreams will never die
Dreams see us through to forever
Where clouds roll by
For you and I "
Sandra du är min hjälte.
2006-09-28 @20.56.20 Annas Andliga Äventyr.
You´re the storm
Hjälp det var längesedan jag skrev.
Slutade tidigt idag. Trampade hem från jobbet i regnet redan vid halv tolv tiden.
Efter en stunds degande i soffan, svärandes över regnet som piskade mina fönster och lät min välbehövda femtonminuter långa powernap att bli till ett kaos av smattrande, i en halvdimmig väldigt surrealistisk vakendröm om K-pistar,
gled jag ut i köket in i förrådet och svidade om.
Så, nu sitter jag här i soffan (igen) med fötterna på soffbordet i mina fina blåa ridbyxor från Pikeur och vill ju egentligen inte alls åka och rida.
Jag vill dra duntäcket över huvudet och titta på Oprah, dricka the och vänta på att D ska komma hem och krypa in i min täckeskoja och hålla om mig och säga att allt kommer lösa sig, att han älskar mig och övertyga mig om att jag älskar honom lika mycket.
Istället får jag hoppfullt ställa mig och kika i fönstret, hoppas på att det inte regnar lika häftigt och att hästen jag ska upp på nu, är helt fantastiskt fin.
Min Hibiskus har nästan dött. Jag köpte den i förrgår. Det är nästans pinsamt, hur dåligt vi sköter våra växter.
Jag tror inte ens en kaktus hade överlevt hemma hos oss.
Den enda som fortfarande står, och som har stått ( kors i taket) sen vi flyttade in, är en grön ormbunksliknande växt som vi fått av Davids mamma.
Egentligen är den jävligt ful och tråkig, men den lever.
Nåväl, min Hibiskus, någon som vet vad jag ska göra av den? den är vattnad och den står i ett fönster och den har en kompis som är en orkidé, hur illa kan det vara?
Känner att min förkylning har gått upp i huvudet nu, kommer komma hem som ett kolli ikväll och bara grymta lite och somna oavklädd och skabbig.
Tänk vad skönt att få sjukanmäla sig en dag, eller två.
Lekte med Katten igår, det var nästan ett årsedan jag träffade honom, och det var ..det var..som vanligt.
Han hade skadat knäet och gick på kryckor, jag garvade mest åt honom och fick hjälpa honom hämta mat och plocka upp saker han tappat. Invalido.
Varenda gång vi skulle åka rulltrappa pep han lite, som att han skulle varna personen bakom (mig) att han kanske, kanske skulle falla bakåt. Men han gjorde det aldrig, utan sekunden efter pipet andades han ut och sa "klarade det den här gången också".
Trodde aldrig det skulle bli svårt för någon att åka rulltrappa.
Vi satt på en bänk i femmanhuset och glodde på folk, vi gör det bäst, han och jag.
Skrattade åt lustiga skor, åt fjortisar och åt gangesterkillar i 15års åldern som gick runt och kliade sig på pungen.
Trevligt.
Överst på min svarta lista den här veckan står Kitas jävla gymnasium som har tokdissat mig i en och en halv vecka nu.
I´m down on my knees beggin, RING UPP!!
Slutade tidigt idag. Trampade hem från jobbet i regnet redan vid halv tolv tiden.
Efter en stunds degande i soffan, svärandes över regnet som piskade mina fönster och lät min välbehövda femtonminuter långa powernap att bli till ett kaos av smattrande, i en halvdimmig väldigt surrealistisk vakendröm om K-pistar,
gled jag ut i köket in i förrådet och svidade om.
Så, nu sitter jag här i soffan (igen) med fötterna på soffbordet i mina fina blåa ridbyxor från Pikeur och vill ju egentligen inte alls åka och rida.
Jag vill dra duntäcket över huvudet och titta på Oprah, dricka the och vänta på att D ska komma hem och krypa in i min täckeskoja och hålla om mig och säga att allt kommer lösa sig, att han älskar mig och övertyga mig om att jag älskar honom lika mycket.
Istället får jag hoppfullt ställa mig och kika i fönstret, hoppas på att det inte regnar lika häftigt och att hästen jag ska upp på nu, är helt fantastiskt fin.
Min Hibiskus har nästan dött. Jag köpte den i förrgår. Det är nästans pinsamt, hur dåligt vi sköter våra växter.
Jag tror inte ens en kaktus hade överlevt hemma hos oss.
Den enda som fortfarande står, och som har stått ( kors i taket) sen vi flyttade in, är en grön ormbunksliknande växt som vi fått av Davids mamma.
Egentligen är den jävligt ful och tråkig, men den lever.
Nåväl, min Hibiskus, någon som vet vad jag ska göra av den? den är vattnad och den står i ett fönster och den har en kompis som är en orkidé, hur illa kan det vara?
Känner att min förkylning har gått upp i huvudet nu, kommer komma hem som ett kolli ikväll och bara grymta lite och somna oavklädd och skabbig.
Tänk vad skönt att få sjukanmäla sig en dag, eller två.
Lekte med Katten igår, det var nästan ett årsedan jag träffade honom, och det var ..det var..som vanligt.
Han hade skadat knäet och gick på kryckor, jag garvade mest åt honom och fick hjälpa honom hämta mat och plocka upp saker han tappat. Invalido.
Varenda gång vi skulle åka rulltrappa pep han lite, som att han skulle varna personen bakom (mig) att han kanske, kanske skulle falla bakåt. Men han gjorde det aldrig, utan sekunden efter pipet andades han ut och sa "klarade det den här gången också".
Trodde aldrig det skulle bli svårt för någon att åka rulltrappa.
Vi satt på en bänk i femmanhuset och glodde på folk, vi gör det bäst, han och jag.
Skrattade åt lustiga skor, åt fjortisar och åt gangesterkillar i 15års åldern som gick runt och kliade sig på pungen.
Trevligt.
Överst på min svarta lista den här veckan står Kitas jävla gymnasium som har tokdissat mig i en och en halv vecka nu.
I´m down on my knees beggin, RING UPP!!
...Och det är ganska analt.
Hemkommen och tittar på när Madonna och Justin dansar på teve. Som så många gånger förr.
Borde dra mig till gymmet men har lite ont i halsen. Det sista jag vill, två dagar innan semester, är att bli sjuk.
Nej det är inga bort förklaringar. Alls.
..Och det är ganska analt.
Jag fattar inte vad jag och herr Höög gör med våran lägenhet, varenda gång jag kommer hem har jag något att plocka i ordning, en säng att bädda eller sisådär fyra gröttallrikar att diska.
Vi har alldeles för lite utrymme, satt vi båda två och beklagade oss över för Davids föräldrar igår.
Byt till en större lya då.. det mest logiska svaret, men men men... vi älskar ju våran (pytte)lilla håla.
Så nu sitter jag här i vår soffa mellan två klädhögar, en slarvig och en välvikt.
Gissa vems som är vems?
Min är den slarviga, såklart...
Har nada ork på jobbet nuförtiden, fan, allt bara hopar sig för mig.
Har inte orkat alls den här veckan. Skäms på mig, vad jag har slarvat.
Daniel tog mig under armen och rotade fram två cigarretter ur fickan.
Sen stod vi ute vid soprummet och rökte, och han tittade lite oroligt på mig och gjorde små halvdana försök att skämta.
Han är söt, min chef. Jag tror har bryr sig en del, fast vet nog inte riktigt hur han ska göra.
Jaja, hursom han sparkade mig lite i stjärten och bad mig rycka upp mig.
Jag ska nog ta hans råd och sluta tycka att allting är skit hela tiden.
Idag har däremot varit en såndär dålig, dålig dag.
Först blev jag stoppad av polisen på väg till jobbet, när jag kom skraltandes med min röda fara.
Man får tydligen inte cykla utan lampor nuförtiden, även fast det är ljust ute.
Det skulle bli en duktig böteslapp till lilla fröken fagerholm, men som tur var fanns där en good cop och en bad cop.
När onda, dumma polisen myndigt förklarade för mig hur mycket jag skulle bli tvungen att betala, tänkte jag att mitt enda hopp är att börja grina. Så, det gjorde jag och den snälla söta polisen tröstade mig och "lät mig gå för den här gången". Tack.
Tack, tack, tack min absoluta favoritpolis.
Väl på jobbet hade "någon" klämt in en 47" plasma teve i mitt kök.
Ja, ni kan ju tänka er hur stor själva Teven är.
Lägg då in den i en typ dubbelt så stor kartong.
Det blir en jävligt stor låda.
Jag svor lite, och lite till.. sen blev jag lovad att "någon" skulle ta bort den.
Kanske lagom till jul...
Jag är så sugen på att bara dra på mig mjukisbyxorna, köpa lite "jag är värd det för att det är torsdag" godis, dra filten över huvudet och inte komma upp ur soffan alls förrän det är dax att borsta tänderna och somna.
men jag måste ju städa (...) och duscha och sen åka till stan, växla pengar, köpa solcremé, glutta på kläder och dricka en latte. Det får bli mjukisar senare eller något, förhoppningsvis är jag inte sugen på det längre, jag måste ju hålla kroppen i trim nu, två dagar innan avresa.
Inser att det nog inte är någon idé att börja hårdbanta nu.
Hoppas på svar från rektorn på Kitas innom snar framtid, känner att ag måste ta tag i alltihop nu, jag blir inte direkt yngre med åren.
Dax att bli klar, så att det inte hänger över mig sen.
Jag ångrar mig så innerligt att jag inte bara bet ihop och kämpade på under det sista året när allting kändes förjävligt.
Fast å andra sidan, hade jag nog inte fått något speciellt bra betyg i de ämnen som jag måste läsa upp, och nu har jag ju faktiskt en chans att spika dem i stället.
Mjaa.. fördelar, nackdelar.
Men jag är nog mer pepp på skolan nu.
Undrar bara hur det kommer att kännas, att gå runt i korridorerna och känna mig...främmande på en plats där jag förr var så självklar.
Undrar hur det kommer kännas att se folk jag aldrig sett, som gör det som jag gjorde. Ettor som ser rädda ut, treor som äger alla uppehållsrummen.
Jag kommer antagligen slungas tillbaka till den tiden. Undrar hur det känns att vara där utan Sandra och alla andra.
Utan att prata om vart vi ska i helgen, vem av pojkarna som har fest, och vem som var fullast i onsdags...
Utan att prata om vad och vart vi ska rida i dag.
Undrar om jag kommer sakna Quinnie mer, när jag är på en plats som tar mig till en tid när hon var bara min.
Jag lever fortfarande i en liten illusion att jag kan köpa tillbaka henne, och David börjar nog bli nådigt trött på mitt tjat.
Jag får nog börja in se att den tiden är förbi. Hur mycket jag önskar kommer aldrig ponnytiden komma tillbaka för mig, och även om, mot all förmodan, jag skulle ha Q tillbaka, så skulle det aldrig bli samma sak som då.
Basta. Period. Punkt slut.
"Blue, blue, blue, waves they crash as time goes by,
so hard to catch.
Too, too smooth, ain’t all that, why don’t you ride on my side of the tracks.
If there’s lessons to be learned,
I’d rather get my jamming words in first so,
when your playing with desire,
don’t come running to my place when it burns like fire boy."
Borde dra mig till gymmet men har lite ont i halsen. Det sista jag vill, två dagar innan semester, är att bli sjuk.
Nej det är inga bort förklaringar. Alls.
..Och det är ganska analt.
Jag fattar inte vad jag och herr Höög gör med våran lägenhet, varenda gång jag kommer hem har jag något att plocka i ordning, en säng att bädda eller sisådär fyra gröttallrikar att diska.
Vi har alldeles för lite utrymme, satt vi båda två och beklagade oss över för Davids föräldrar igår.
Byt till en större lya då.. det mest logiska svaret, men men men... vi älskar ju våran (pytte)lilla håla.
Så nu sitter jag här i vår soffa mellan två klädhögar, en slarvig och en välvikt.
Gissa vems som är vems?
Min är den slarviga, såklart...
Har nada ork på jobbet nuförtiden, fan, allt bara hopar sig för mig.
Har inte orkat alls den här veckan. Skäms på mig, vad jag har slarvat.
Daniel tog mig under armen och rotade fram två cigarretter ur fickan.
Sen stod vi ute vid soprummet och rökte, och han tittade lite oroligt på mig och gjorde små halvdana försök att skämta.
Han är söt, min chef. Jag tror har bryr sig en del, fast vet nog inte riktigt hur han ska göra.
Jaja, hursom han sparkade mig lite i stjärten och bad mig rycka upp mig.
Jag ska nog ta hans råd och sluta tycka att allting är skit hela tiden.
Idag har däremot varit en såndär dålig, dålig dag.
Först blev jag stoppad av polisen på väg till jobbet, när jag kom skraltandes med min röda fara.
Man får tydligen inte cykla utan lampor nuförtiden, även fast det är ljust ute.
Det skulle bli en duktig böteslapp till lilla fröken fagerholm, men som tur var fanns där en good cop och en bad cop.
När onda, dumma polisen myndigt förklarade för mig hur mycket jag skulle bli tvungen att betala, tänkte jag att mitt enda hopp är att börja grina. Så, det gjorde jag och den snälla söta polisen tröstade mig och "lät mig gå för den här gången". Tack.
Tack, tack, tack min absoluta favoritpolis.
Väl på jobbet hade "någon" klämt in en 47" plasma teve i mitt kök.
Ja, ni kan ju tänka er hur stor själva Teven är.
Lägg då in den i en typ dubbelt så stor kartong.
Det blir en jävligt stor låda.
Jag svor lite, och lite till.. sen blev jag lovad att "någon" skulle ta bort den.
Kanske lagom till jul...
Jag är så sugen på att bara dra på mig mjukisbyxorna, köpa lite "jag är värd det för att det är torsdag" godis, dra filten över huvudet och inte komma upp ur soffan alls förrän det är dax att borsta tänderna och somna.
men jag måste ju städa (...) och duscha och sen åka till stan, växla pengar, köpa solcremé, glutta på kläder och dricka en latte. Det får bli mjukisar senare eller något, förhoppningsvis är jag inte sugen på det längre, jag måste ju hålla kroppen i trim nu, två dagar innan avresa.
Inser att det nog inte är någon idé att börja hårdbanta nu.
Hoppas på svar från rektorn på Kitas innom snar framtid, känner att ag måste ta tag i alltihop nu, jag blir inte direkt yngre med åren.
Dax att bli klar, så att det inte hänger över mig sen.
Jag ångrar mig så innerligt att jag inte bara bet ihop och kämpade på under det sista året när allting kändes förjävligt.
Fast å andra sidan, hade jag nog inte fått något speciellt bra betyg i de ämnen som jag måste läsa upp, och nu har jag ju faktiskt en chans att spika dem i stället.
Mjaa.. fördelar, nackdelar.
Men jag är nog mer pepp på skolan nu.
Undrar bara hur det kommer att kännas, att gå runt i korridorerna och känna mig...främmande på en plats där jag förr var så självklar.
Undrar hur det kommer kännas att se folk jag aldrig sett, som gör det som jag gjorde. Ettor som ser rädda ut, treor som äger alla uppehållsrummen.
Jag kommer antagligen slungas tillbaka till den tiden. Undrar hur det känns att vara där utan Sandra och alla andra.
Utan att prata om vart vi ska i helgen, vem av pojkarna som har fest, och vem som var fullast i onsdags...
Utan att prata om vad och vart vi ska rida i dag.
Undrar om jag kommer sakna Quinnie mer, när jag är på en plats som tar mig till en tid när hon var bara min.
Jag lever fortfarande i en liten illusion att jag kan köpa tillbaka henne, och David börjar nog bli nådigt trött på mitt tjat.
Jag får nog börja in se att den tiden är förbi. Hur mycket jag önskar kommer aldrig ponnytiden komma tillbaka för mig, och även om, mot all förmodan, jag skulle ha Q tillbaka, så skulle det aldrig bli samma sak som då.
Basta. Period. Punkt slut.
"Blue, blue, blue, waves they crash as time goes by,
so hard to catch.
Too, too smooth, ain’t all that, why don’t you ride on my side of the tracks.
If there’s lessons to be learned,
I’d rather get my jamming words in first so,
when your playing with desire,
don’t come running to my place when it burns like fire boy."
I´m lucky I´m in love with my best friend.
Damn!
Backarna upp till oss är fan inte nådiga. Hoppas på Killer legs innan jag går i pension.
Har bara en (1) dag kvar av mitt fjortondagars pass. Hell yeah! säger vi till det.
Vet inte riktigt hur jag tycker om någonting längre, på jobbet mest.
Tok, vad förvirrande allt blir. Om att vilja, och samtidigt inte vilja.
Så äh, det blir mest som det blir varje dag i veckan.
Jag kommer hem och klär av mig min svettiga tshirt och sitter i soffan i underkläder och tittar på mteve tills jag går av, sen kanske jag motionerar lite. Sen väntar jag på att Daniel ska ringa.
Han brukar säga att han vill prata med the breakfast manager, och jag svarar "speaking!".
Och så frågar han något som eg är rätt oväsentligt, och så pratar vi lite skit i ett par minuter.
Ses imorrn, japp hej!
Min chef är på skämt. Men jag gillar.
Vi har typ blivit tjocka båda två,jag och David (aka Håkan nuförtiden, då han klär i smårandigt...och sjunger hällre än bra) men det är väl sånt som händer när man blir bekväm i sin roll som....sambo.
Gud vad jag är vuxen.
Betalade räkning häromdagen och har fått ett gratisprov på piller som ska göra min jättesmal på bara en månad.
Wow. Passande.
Jag drömde inatt att jag var gift med Jay-Z, att jag hade en guldtand och blingbling. Det var udda, en udda dröm.
Den mest udda jag drömt tror jag.
Nej nu måste jag ge mig iväg ut, annars växer min rumpa fast i soffan.
Jag måste bli strandsnygg på tre veckor, för sen ska jag dricka paraplydrinkar och ha hotellsex på Kreta.
Jag träffade en ny Björn-eric idag. Det var lite konstigt.
"I love this record baby
but I can´t see straight anymore"
Backarna upp till oss är fan inte nådiga. Hoppas på Killer legs innan jag går i pension.
Har bara en (1) dag kvar av mitt fjortondagars pass. Hell yeah! säger vi till det.
Vet inte riktigt hur jag tycker om någonting längre, på jobbet mest.
Tok, vad förvirrande allt blir. Om att vilja, och samtidigt inte vilja.
Så äh, det blir mest som det blir varje dag i veckan.
Jag kommer hem och klär av mig min svettiga tshirt och sitter i soffan i underkläder och tittar på mteve tills jag går av, sen kanske jag motionerar lite. Sen väntar jag på att Daniel ska ringa.
Han brukar säga att han vill prata med the breakfast manager, och jag svarar "speaking!".
Och så frågar han något som eg är rätt oväsentligt, och så pratar vi lite skit i ett par minuter.
Ses imorrn, japp hej!
Min chef är på skämt. Men jag gillar.
Vi har typ blivit tjocka båda två,jag och David (aka Håkan nuförtiden, då han klär i smårandigt...och sjunger hällre än bra) men det är väl sånt som händer när man blir bekväm i sin roll som....sambo.
Gud vad jag är vuxen.
Betalade räkning häromdagen och har fått ett gratisprov på piller som ska göra min jättesmal på bara en månad.
Wow. Passande.
Jag drömde inatt att jag var gift med Jay-Z, att jag hade en guldtand och blingbling. Det var udda, en udda dröm.
Den mest udda jag drömt tror jag.
Nej nu måste jag ge mig iväg ut, annars växer min rumpa fast i soffan.
Jag måste bli strandsnygg på tre veckor, för sen ska jag dricka paraplydrinkar och ha hotellsex på Kreta.
Jag träffade en ny Björn-eric idag. Det var lite konstigt.
"I love this record baby
but I can´t see straight anymore"
